Telekomindustrin

Författare: Anders Johnson Publicerad: 2007-12-14

 

Om man skulle peka ut en bransch och ett teknikområde där företagsamheten i Stockholm har haft störst betydelse för den internationella utvecklingen, blir valet tämligen självklart, nämligen telefonin. Allt sedan telefonen uppfanns av amerikanen Alexander Graham Bell 1876, har Sverige varit ett av världens främsta länder inom detta område. En viktig förklaring till detta är Ericsson, som sedan länge är ett av landets största företag. Företagets officiella namn är Telefon AB LM Ericsson.

 

Det första teleundret

Ericsson har rötter i två företag, dels den elektromekaniska verkstad som Lars Magnus Ericsson öppnade i Stockholm 1876, dels Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (SAT), grundat 1883 av Henrik Tore Cedergren.

År 1878 levererade Ericsson sina första telefoner. Han utvecklade sedan många nya konstruktioner av telefoner och växlar. År 1877 drog Cedergren en av de allra första telefonlinjerna i Sverige mellan sin juveleraraffär och bostaden i Stockholm.

År 1880 öppnade Stockholm Bell det första lokala telefonnätet i Sverige. Företaget tog ordentligt betalt för sina tjänster. Cedergren försökte förmå Bell att sänka priserna. Då detta inte lyckades grundade han SAT.

Cedergren hade en ovanlig vision, nämligen att telefonen skulle spridas till vanliga människors hem. Men Cedergrens företag fick inte köpa amerikansk utrustning från Bell. Han tog då kontakt med Lars Magnus Ericsson, som fick leverera utrustningen.

En hård konkurrens uppstod mellan Stockholm Bell och SAT vilket ledde till låga priser och snabb spridning av telefonen. År 1885 fanns fler abonnenter än i någon annan stad i världen. Några år senare köptes Bell-bolaget av SAT samtidigt som Telegrafverket startade ett allmänt telefonnät i Stockholm, vilket gjorde att den hårda konkurrensen fortsatte.

År 1897 hade Cedergren kommit på en ny affärsidé, nämligen att erbjuda gratis telefonapparat om man tecknade abonnemang – samma idé som Jan Stenbeck med framgång skulle tillämpa inom mobiltelefonin ungefär hundra år senare.

År 1918 köpte Telegrafverket SAT:s nät i Stockholm varefter SAT och LM Ericsson gick samman. Det nya LM Ericsson skulle skörda stora framgångar med världens mest sålda elektromekaniska telefonsystem, världens mest sålda elektroniska system för fast telefoni och världens mest sålda mobiltelesystem. LM Ericsson är sedan länge Stockholms största privata arbetsgivare.

 

Det andra teleundret

Sverige blev i slutet av 1900-talet en av världens främsta mobiltelenationer. Ericsson blev världsledande inom mobila telesystem och mobiltelefonerna fick tidigt stor spridning i Sverige.

Det finns en gemensam förklaring till att Sverige var världsledande inom telefoni för 100 år sedan och att vi är det i dag. Det är konkurrensen och de entreprenörer som har förstått att utnyttja de möjligheter som konkurrensen har skapat. Under 1980- och 90-talen släpptes konkurrensen inom telefonin återigen loss på allvar. Det började med att regeringen 1981 gav Comvik tillstånd att driva ett modernt analogt mobiltelenät i konkurrens med Televerkets nät. År 1993 fick Sverige en av världens mest liberala telelagstiftningar.

Både Televerket och Ericsson motsatte sig vid flera tillfällen liberaliseringarna eftersom de levde gott på det svenska monopolet. Ericsson koncentrerade sig länge på att bli en ledande datorindustri och företagsledningen hade föga intresse för mobiltelefoni.

Dessbättre hade Ericsson ett delägt dotterbolag, Svenska Radioaktiebolaget (SRA), som 1983 blev helägt av Ericsson och döptes om till Ericsson Radio Systems (ERA). SRA hade grundats 1919 av LM Ericsson, Aga och Asea för att utveckla utrustning för radiotelegrafi och radiotelefoni.

Eftersom Ericssons ledning var fokuserad på annat än mobiltelefoni kunde SRA/ERA länge fungera som en mindre, självstyrande entreprenörsorganisation inom den mer byråkratiska jättekoncernen, vilket var en förutsättning för dess framgångar. SRA flyttade 1976 från Kungsholmen till Kista.

Åke Lundqvist som var SRA/ERA:s vd 1977-88 hade en nyckelroll för att göra Ericsson mobilt. Även Östen Mäkitalo på Televerket hade en viktig roll för att utveckla mobilsystemen NMT och GSM, som båda kom att bli internationella framgångar. Men det fordras något mer än teknik för att skapa ett ekonomiskt under. Det fordras minst en djärv entreprenör som ser nya affärsmöjligheter och som har möjlighet att försöka förverkliga dem. Utan dessa entreprenörer hade en massmarknad aldrig växt fram så fort och då skulle heller inte teknikutvecklingen ha gått så snabbt.

Före mitten av 1980-talet trodde inte ens de centrala aktörerna inom telekombranschen, varken i Sverige eller i andra länder, att utvecklingen skulle bli tillnärmelsevis så dramatisk som den blev. Inte heller de politiker som medverkade till den inledande avregleringen insåg vilken process de därmed satte igång.

Det var under 1990-talet som mobiltelefonin blev en massmarknad. Comviks huvudägare, Jan Stenbeck, var här föregångare på samma sätt som Cedergren hade varit det hundra år tidigare. Han hade kämpat hårt för rätten att driva mobilsystem. Nu gällde det att sälja telefoner och få dem flitigt använda. År 1993 började Comvik betala ersättning till återförsäljare som sålde abonnemang, vilket ledde till stora rabatter på mobiltelefoner. År 1997 lanserades förbetalda kontantkort.

Det som möjliggjorde Jan Stenbecks satsningar var de finansiella muskler som hans ägande av Kinnevik skapade, framförallt genom skogsindustriföretaget Korsnäs. Egentligen var det hans äldre bror, Hugo Stenbeck Jr. som skulle överta ansvaret för Kinnevik från fadern, Hugo Sr. I stället var Jan Stenbeck verksam i USA och kom där att ägna sig åt olika affärsverksamheter, bland annat mobiltelefoni. Men 1976 avled Hugo Stenbeck Jr. 42 år gammal och året efter avled fadern. Nu blev i stället den 34-årige Jan Stenbeck huvudägare och ledande kraft i Kinnevik.

Det var alltså rena tillfälligheter som gjorde att Sverige på 1970-talet fick en amerikanskt präglad entreprenör som huvudägare i en stor och lönsam svensk basindustri. Eftersom han inte skolats in för att överta ansvaret i detta företag, kunde han utan sentimentalitet använda resurserna för att bygga upp något nytt efter sitt eget huvud. Och han gjorde det på ett sätt som inte följde alla regler för hur en god svensk bör uppträda i det offentliga livet.